ipke

En svenskauppgift i 1:a ring där vi skulle skriva en berättelse med en knapp av något slag som inspiration. Min knappt gav mig inspiration till rocken varifrån detta virvlar. Fler restriktioner var att
man var tvungen att skriva i 3 berättarperspektiv;
Förstaperson, du är personen själv.
Utomstående, du berättar rätt och slätt vad som händer.
Dialog, du berättar bara vad som sägs.

.Exe

Den bullformade mannen sträckte sig upp mot gallerdörren som skulle skydda hans lilla tobaksbutik i den frostkalla natten. Han kände de små, livliga snöflingorna ramla mot sin mörkt behårade arm, då den något för korta rockärmen av ylle stannade halvvägs på underarmen.
Den var för kort.
Det hade den varit länge nu, så länge att det inte gick att avgöra om det var midjemåttet som växt eller rocken som krympt. Han greppade tag i gallerhandtaget och drog till. Den förut mörkt bruna rocken färgades vit i den kaskad av kall, ljus och halvsmält snö som föll ned med gallret.

~~~~~~~~~~

"Bövlar." tänkte jag när min blick fångade det vita ovanför mig. I nästa sekund var snön överallt; den låg över fötterna, tyngde mina händer och lämnde kalla spår längs ryggen. Jag stod en stund och samlade mig, rensade mina tankar från raseri. Sedan borstade jag lätt bort det som fastnat i mustaschen och tog fram dörrnycklarna - trodde jag. Nycklarna låg inte där jag hade dem sist; i tryggt förvar, instängda i högra handen. Nu måste de ligga någonstans i den iskalla snöhögen vid fötterna.

~~~~~~~~~~~

"Ojdå, gick det bra min herre?"
"Mmm, visst." mumlade bullmannen.
"Tappade ni nycklarna?"
"Ja, det blev visst så. "
"På marken?"
"Jo, i snön ja."
"Vid era fötter?"
"Det är troligt."
"Oj."

En tystnad slog i snön

"Ska ni... inte plocka upp dem ur snön då?"
"Nej. Eller jo, jag kommer nog plocka upp dem förr eller senare, men jag hade tänkt vänta tills snön smält klart i nacken."

~~~~~~~~~

Den nytillkomne mannen stod och stirrade storögt likt en cyklop, med ungefär lika vidt öppen mun. Bullmannen stod kvar, som fastfrusen, framför den nedfällda gallergrinden och stirrade rakt fram. Ibland blundade han och räknade till tio, ibland räknade han utan att blunda, då han väntade på att den irriterande mannen skulle försvinna. Att han skulle suddas ut ur bullmannens liv och aldrig mer komma tillbaka, borstas ned på golvet och trampas på, bli nersopad i en soptunna,  uppbränd och förtvinad; precis som radergummirester brukar. Ny snö la sig över mustaschen och en varm, nästan brännande känsla spred sig runt floderna av kallt smältvatten på hans rygg då snön i nacken långsamt tog slut. Den andra mannen stängde sin mun. Han svalde några gånger och fuktade läpparna innan den långsamt öppnades igen. Ett nytt dödläge. Till slut rörde sig den bullformade mannen; han tog ett steg bakåt. Sedan stod han och tvekade ett tag, liksom reflekterade över vad som just hade hänt, innan han förde ner handen i snön.

~~~~~~~~~

Det var mycket kallt. Trots att hela min rygg, mina ben och mitt ansikte redan var rejält nerkylt och likaså mina händer, blev den första kylan nästan outhärdlig. Mina relativt varma händer letade omkring bland isklumparna som bildats, men det var inte mycket som smälte då händerna nu var nästan lika kalla som istapparna i min mustasch. Jag ville därifrån, det var vad som drev mig. Jag vet inte exakt vad, men något hos den där mannen fick mig bara att må illa. Han var inte äcklig på något sådant sätt som en snigel är slemmig, eller bara en hemsk odör, utan snarare som en snigel slemmar och som sopor stinker. Det var något motbjudande med honom.

~~~~~~~~~

Den bullformade mannen hittade aldrig nycklarna i snön. Han gick istället därifrån mumlandes små vita moln av svordomar. Dessa räckte dock inte långt bortom de spruckna läpparna eller isen i mustaschen de smälte. Med den vaggande gången tog han sig fram mot bilen, parkerad runt hörnet. Han blev föga förvånad över att chassit var klätt av snömassor och frostrosor. Snön på förarsidans backspegel sopades bort med en lätt touch av handen som i sin tur fördes till bilnycklarna i innerfickan. Hålet hade funnits där längre än rocken varit för kort och det gjorde att han fick leta i fodret ett tag innan han kunde fiska upp den och ta sig in i bilen.

~~~~~~~~~

Det var om möjligt ännu kallare i bilen än utanför och mina händer började skaka igen. Jag såg inget genom den snöbepansrade vindrutan, men jag hade fått nog av kylan.
"En whiskey och en stor cigarr."- tanken passerade om och om igen igenom mitt huvud när jag vred om nyckeln. Torkarbladen tryckte bort det värsta, man såg fortfarande knappt ut och bladen fastande på tillbakavägen, men det skulle nog släppa snart.
"Vart efter AC:n värmer upp glaset smälter isen bort. Och dessutom kan jag ju vägen" Det var vad jag tänkte när jag rattade ut bilen ur snödrivorna och långsamt ökade trycket mot gaspedalen. Det var vad jag tänkte, när isen i mustaschen smälte, när torkarbladen hackade ned ett steg på vindrutan. Det var vad jag tänkte innan ett dovt "dunk" sammanföll med att bilen ryckte till litet. Innan foten flyttade sig till bromspedalen istället, när jag kände att den borde gå längre ner. Jag ville trycka ner den i marken, så långt ner att den inte bara stannade, utan att både tiden och bilen flyttades tillbaka.

~~~~~~~~~

Mannen slängde, eller snarare tryckte sig ut ur den lilla blå Peugoten - vars färgtoner endast gick att urskilja i det skåror snön inte lyckats täcka. Han tog sig runt fronten och gled en bit på isen innan han till sist stannade. Framför hans kängor, framför bilens brutna istappars käftar, låg en hög. En hög av käder, som lika gärna bara kunnat vara en hög av kläder, om det inte vore för ansiktet den höll. Om det inte vore för den slappt öppna munnen som det rann en ändlös mörkröd å ifrån. Och om det inte vore för handen som stack fram.
Handen, som kramade hårt om en nyckelknippa.

//:Ipke