ipke

En svenskauppgift i 1:a ring där vi skulle skriva en berättelse med en knapp av något slag som inspiration. Min knappt gav mig inspiration till rocken varifrån detta virvlar. Fler restriktioner var att
man var tvungen att skriva i 3 berättarperspektiv;
Förstaperson, du är personen själv.
Utomstående, du berättar rätt och slätt vad som händer.
Dialog, du berättar bara vad som sägs.

.Exe

Den bullformade mannen sträckte sig upp mot gallerdörren som skulle skydda hans lilla tobaksbutik i den frostkalla natten. Han kände de små, livliga snöflingorna ramla mot sin mörkt behårade arm, då den något för korta rockärmen av ylle stannade halvvägs på underarmen.
Den var för kort.
Det hade den varit länge nu, så länge att det inte gick att avgöra om det var midjemåttet som växt eller rocken som krympt. Han greppade tag i gallerhandtaget och drog till. Den förut mörkt bruna rocken färgades vit i den kaskad av kall, ljus och halvsmält snö som föll ned med gallret.

~~~~~~~~~~

"Bövlar." tänkte jag när min blick fångade det vita ovanför mig. I nästa sekund var snön överallt; den låg över fötterna, tyngde mina händer och lämnde kalla spår längs ryggen. Jag stod en stund och samlade mig, rensade mina tankar från raseri. Sedan borstade jag lätt bort det som fastnat i mustaschen och tog fram dörrnycklarna - trodde jag. Nycklarna låg inte där jag hade dem sist; i tryggt förvar, instängda i högra handen. Nu måste de ligga någonstans i den iskalla snöhögen vid fötterna.

~~~~~~~~~~~

"Ojdå, gick det bra min herre?"
"Mmm, visst." mumlade bullmannen.
"Tappade ni nycklarna?"
"Ja, det blev visst så. "
"På marken?"
"Jo, i snön ja."
"Vid era fötter?"
"Det är troligt."
"Oj."

En tystnad slog i snön

"Ska ni... inte plocka upp dem ur snön då?"
"Nej. Eller jo, jag kommer nog plocka upp dem förr eller senare, men jag hade tänkt vänta tills snön smält klart i nacken."

~~~~~~~~~

Den nytillkomne mannen stod och stirrade storögt likt en cyklop, med ungefär lika vidt öppen mun. Bullmannen stod kvar, som fastfrusen, framför den nedfällda gallergrinden och stirrade rakt fram. Ibland blundade han och räknade till tio, ibland räknade han utan att blunda, då han väntade på att den irriterande mannen skulle försvinna. Att han skulle suddas ut ur bullmannens liv och aldrig mer komma tillbaka, borstas ned på golvet och trampas på, bli nersopad i en soptunna,  uppbränd och förtvinad; precis som radergummirester brukar. Ny snö la sig över mustaschen och en varm, nästan brännande känsla spred sig runt floderna av kallt smältvatten på hans rygg då snön i nacken långsamt tog slut. Den andra mannen stängde sin mun. Han svalde några gånger och fuktade läpparna innan den långsamt öppnades igen. Ett nytt dödläge. Till slut rörde sig den bullformade mannen; han tog ett steg bakåt. Sedan stod han och tvekade ett tag, liksom reflekterade över vad som just hade hänt, innan han förde ner handen i snön.

~~~~~~~~~

Det var mycket kallt. Trots att hela min rygg, mina ben och mitt ansikte redan var rejält nerkylt och likaså mina händer, blev den första kylan nästan outhärdlig. Mina relativt varma händer letade omkring bland isklumparna som bildats, men det var inte mycket som smälte då händerna nu var nästan lika kalla som istapparna i min mustasch. Jag ville därifrån, det var vad som drev mig. Jag vet inte exakt vad, men något hos den där mannen fick mig bara att må illa. Han var inte äcklig på något sådant sätt som en snigel är slemmig, eller bara en hemsk odör, utan snarare som en snigel slemmar och som sopor stinker. Det var något motbjudande med honom.

~~~~~~~~~

Den bullformade mannen hittade aldrig nycklarna i snön. Han gick istället därifrån mumlandes små vita moln av svordomar. Dessa räckte dock inte långt bortom de spruckna läpparna eller isen i mustaschen de smälte. Med den vaggande gången tog han sig fram mot bilen, parkerad runt hörnet. Han blev föga förvånad över att chassit var klätt av snömassor och frostrosor. Snön på förarsidans backspegel sopades bort med en lätt touch av handen som i sin tur fördes till bilnycklarna i innerfickan. Hålet hade funnits där längre än rocken varit för kort och det gjorde att han fick leta i fodret ett tag innan han kunde fiska upp den och ta sig in i bilen.

~~~~~~~~~

Det var om möjligt ännu kallare i bilen än utanför och mina händer började skaka igen. Jag såg inget genom den snöbepansrade vindrutan, men jag hade fått nog av kylan.
"En whiskey och en stor cigarr."- tanken passerade om och om igen igenom mitt huvud när jag vred om nyckeln. Torkarbladen tryckte bort det värsta, man såg fortfarande knappt ut och bladen fastande på tillbakavägen, men det skulle nog släppa snart.
"Vart efter AC:n värmer upp glaset smälter isen bort. Och dessutom kan jag ju vägen" Det var vad jag tänkte när jag rattade ut bilen ur snödrivorna och långsamt ökade trycket mot gaspedalen. Det var vad jag tänkte, när isen i mustaschen smälte, när torkarbladen hackade ned ett steg på vindrutan. Det var vad jag tänkte innan ett dovt "dunk" sammanföll med att bilen ryckte till litet. Innan foten flyttade sig till bromspedalen istället, när jag kände att den borde gå längre ner. Jag ville trycka ner den i marken, så långt ner att den inte bara stannade, utan att både tiden och bilen flyttades tillbaka.

~~~~~~~~~

Mannen slängde, eller snarare tryckte sig ut ur den lilla blå Peugoten - vars färgtoner endast gick att urskilja i det skåror snön inte lyckats täcka. Han tog sig runt fronten och gled en bit på isen innan han till sist stannade. Framför hans kängor, framför bilens brutna istappars käftar, låg en hög. En hög av käder, som lika gärna bara kunnat vara en hög av kläder, om det inte vore för ansiktet den höll. Om det inte vore för den slappt öppna munnen som det rann en ändlös mörkröd å ifrån. Och om det inte vore för handen som stack fram.
Handen, som kramade hårt om en nyckelknippa.

//:Ipke

Ack den skönhet som du bär
Ja va fan, måste va nåt sär
Varje andetag du tar
Det på mina lungor tär

Fulländligt skapad av mother-program
Gj - det enda jag kan få fram
Pixlar bortom minsta detalj
Nog fan var det en haxxor mall

Med processor bortom all logik
Och den mjukaste av grafik
Micrar varje rörelses fall
Ditt leende hänger min trafik

Han vaknade av den polska symfoniorkesterns skrålande – igen. Återigen förbannade han sig över att han hade köpt den där klockradion som bara kunde få in en kanal. Han tog upp den och slängde den i väggen. Tillsammans så orsakade klockradion och väggen, som för övrigt var av betong, ett ”KA-KRUNSCH”. ”KA-KRUNSCH”:et  upprepades en kort stund efter det att klockradion fann tyngdkraft och därefter hittade ett cementgolv att ”KA-KRUNSCH”:a i.
Väggen av betong var föga imponerad av denna kraftuppvisning, ignorerade den helt enkelt och lutade sig tillbaka med inställningen att det var nog bäst om han inte la sig i – han var ju trots allt bara en vägg.
Väggen av betong var övertygad om att om alla bara kunde ta och stanna upp en sekund och lyssna på vad väggarna hade att säga – så skulle inte någon klockradio någonsin behöva bli slängd i en vägg, väggen skulle slippa att få en klockradio slängd på sig, och till sist så skulle de aggressiva djuren slippa att slänga klockradion i väggen.
Inte för att just denna vägg gjord av betong hade något innovativt att säga om klockradiokastning – förutom det att det nog var väggen som tog mest illa upp – men den var övertygad om att någon annan vägg hade det. För om alla lyssnade bara några få sekunder på väggarna så skulle ju någon livsform få höra denna otroligt makabert bra iden, och eftersom den skulle vara så bra så skulle denna livsform inte kunna avhålla sig ifrån att berätta för någon annan om den.
Till sist så skulle alla livsformer förstå hur otroligt meningslöst det är att kasta en klockradio i väggen och det skulle upphöra. Det var betongväggens övertygelse.
Symfoniorkestern, som även den var föga imponerad av Rogers fysikaliska förmågor, spelade lugnt vidare på en melodi som inte ens Ptrftjov i Volgograd kände till. Det var vid tillfällen som det här som Roger Biddefelt, mannen i betongrummet i egen hög person, önskade att klockradion haft en sladd- så att han fått det stora nöjet att rycka ut den. Just nu så önskade Roger Biddefelt att klockradion hade haft en sladd. Han reste sig upp i det dunkla betongrummet och tittade runt , bara för att finna dunkel, Roger fann dunkel.
Förutom dunkel så fann han även att betongrummet var klätt med tapeter i mönster som kunde ha fått en tapir att bli avundsjukt spyfärdigt. Roger Biddefelt tackade tyst dunklet för dess existens. Som svar på sin bön spelade symfoniorkestern, den för Roger Biddefelt helt okända, melodin i G#moll med nya krafter och snäppet intensivare.
Sekunderna innan det att Rogers trumhinnor började rinna ut ur öronsnäckan i en kleggig massa med en helt ny, hittils av människan ej upptäckt nyans, så lyckades han få upp batteriluckan och slita ut innehållet, som för övrigt var batterier.
Roger Biddefelt ranglade ut ur rummet och fann sig plötsligt ståendes mitt i ett nytt rum. Inte för att rummet var nytt eller för att han aldrig varit där förut, men han kunde inte erinra sig och att det var ett rum han brukade besöka.
Det nya rummets färgskala gick även detta främst i grå cement, med en massa udda färger på allt som inte bestod av vägg, golv eller tak. Till skillnad från sovrummet så fann hann att detta rum hade ett mycket mjukare golv, nästan lite lurvigt, men detta var inget som han funderade mer på då han kände en sur stank och genast stillaståendes sökte igenom rummet efter källan. Efter några minuters funderande fann han sig ståendes på en sill. Sillen var relativt död.
Det var också katten som sillen hängde ut ur munnen på. Roger klev ner ifrån katten. Med det kalla cementgolvet under sig så kändes plötsligt rummet mer bekant igen. Det gjorde däremot inte känslan i magtrakten som växte sig starkare för varje andetag med sursill-lukt som virvlade sig upp i näsborrarna. Roger hörde det ringa på dörren. Som en inarbetad reaktion styrda han genast stegen mot ringljudet och fann sig rätt så snart stå framför en dörr. Bakom dörren förväntade sig Roger hitta en människa. Han öppnade dörren och fann en människa. Överlycklig över detta resultat öppnade han munnen för att säga något som han för stunden skulle ha funnit klipskt, men bara några sekunder hade ångrat och undrat vad det egentligen var för jävla sak att säga.
Istället för att säga det han inte hade planerat att säga, men som skulle ha sagts om inte det som istället inträffade hade inträffat, så flög känslan ifrån magtrakten upp igenom matstrupen och på människan. Roger mådde illa, troligtvis så gjorde människan också det. Han riktade blicken mot människan som just råkat ut för spyattacken och fann ett välbekant ansikte stå där med resväskor.
Sakta men säkert så började Rogers hjärna rabbla förbi alla ansikten han kunde identifiera och fann till sist ett som matchade i sitt minne. Människan med resväskorna var hans fru. Hon hade just varit ute på en weekend i Rom. Vidare rabblade minnet upp att hon var 173 cm lång, hennes älsklingsrätt var chiliconcarne (kanske man skulle ta och äta det idag, chiliconcarne med ett glas vin är ju inte så dumt trots allt. Fast sen så var det ju det med att han hade lite svårt för ris, han visste inte varför, men ris gick helt enkelt inte att äta.
Läkaren hade förklarat det med en traumatisk barndom), hon gillade Beatles och sin katt. Nu stod hans fru framför honom och tittade förvånat på sina glasögon som det plötsligt hade blivit omöjligt att se igenom. Förutom glasögon som det inte gick att se igenom så bar hon en lång, vit rödblommig och för övrigt rätt så kladdigt klänning, underkläder av okänt märke, ett par svarta sandaler och 3 resväskor. Efter att ha betraktat situationen ett tag så insåg Roger sitt misstag. Han skulle ha hämtat henne klockan 1000 på flygplatsen. Men vad var klockan egentligen? Var han verkligen så försenad?
– Vad är klockan? Utbrast han samtidigt som han febrilt letade efter en på sin vänsterarm.
Frun, som för övrigt hette Inger Biddefelt, var utbildad undersköterska och gillade att klappa sin katt Ringo i takt med ”Yellow Subamarine”, satte lugnt ner sina resväskor, gick fram till Roger och sa med lugn röst:
- Du skulle ha hämtat mig klockan 1000 – igår. Jag får lifta växlandes gå hem. Jag kommer hem och finner att vår bil har osedvanligt många bucklor, 76 stycken närmare bestämt – jag räknade dem 3 gånger. Jag går fram till dörren och knappar in koden, men dörren öppnas inte. NÅN JÄVEL HAR JU BYTT KOD! Så nu har jag stått sen klockan 3 i morse och bankat på dörren, ändå tills dess att en lodis kom och öppnade för mig. Han hade tydligen spenderat natten med en stilig herre vars fru varit på weekend i Rom. Bra betalt hade fått också.
Därefter lyfte hon sakta sin vänsterarm, formade handen till en knytnäve och slog till. Roger flög in i hallen av den plötsliga smällen (hans reaktionsförmåga var inte den bästa på morgonen) och gjorde gnyendes skorna sällskap i formen som en liten boll. Efter att ha lärt känna herr och fru läderkänga och deras spännande skovaxberättelser så vecklade han ut sig igen och fann att Inger hade gått.
Roger reste sig upp, stängde dörren och kände sig hungrig. Han gick mot köket för göra iordning lite mat. Halvvägs till detta fann dock ett rep, som tidigare legat och väntat på att bli fastbunden i något, hans fot och höll fast den. Roger snubblade klumpigt och helt utan stil med ljudet ”DUNS” som ljudeffekt. När han reste sig upp för att undersöka vad som orsakat ”DUNS”:et och kanske ännu viktigare vad som orsakat att han snubblade så fann han just ett rep.
Roger tog detta som ett tecken och övervägde allvarligt självmord. Han skulle nog ändå inte finna någon mat, så varför inte. Men tankarna på att när han var liten tänkte sig att han skulle dö på något alldeles nytt och originellt sätt fick honom att stanna upp. Vad skulle vara originellt och innovativt inom självmordväg med ett rep? Med repet som enda redskap fick han dock finna sig i att hängning skulle utföras. Efter många och långa överväganden kom Roger fram till att han skulle hänga sig ifrån en järnvägsbro precis innan tåget passerade. Det skulle nog skapa rubriker hade han räknat ut.
Så Roger Biddefelt tog sitt rep och gick ut ur lägenheten. Han kände sig stolt när han gick fram barfota och i sin pyjamas över trottoaren. Tänka sig att han – Roger Biddefelt skulle hänga sig, och han skulle göra det originellt också. Kanske han skulle göra en sista god gärning också? Han blev upprymd av tanken, att få göra någon glad och sedan ta självmord. Kanske inte skulle bli en så dålig dag i alla fall. Roger stoppade ner handen i fickan och fann att där låg en 1000-kronorssedel. Mäkta förvånad började han leta efter någon att ge den till.
Helst någon fattig bestämde han sig för. Plötsligt så såg han mannen. Mannen som skulle få pengarna. Borta vid Konsum lite längre ner på andra sidan gatan satt en man med ett munspel, en hatt och spelandes lite falskt på ”Gubben Noak”. Roger Biddefelt tog ett språng ut i vägen och skyndade sig bort till mannen. Han kände på sig att det skulle komma ett tåg snart och han hade bråttom att hitta en stadig och bra järnvägsbro. Efter drygt halva vägen över gatan kände han något som med kraftigt, fast och besluten fart körde in i hans högra sida, hela kroppen pressades mot föremålet till dess att han flög iväg en bit av den nyfunna farten och slog ner i gatan. Något långt borta lät som rostiga skivbromsar och Roger öppnade ögonen. Framför sig uppfattade han något stort och grönt som lätt kunde tas för en lastbil, vilket det också var, som närmade sig snabbt – alltför snabbt. Han slöt ögonen och allt blev svart. Det förblev svart. Svart var det sista han såg.